R.I.P Wiggen

6/12 somnade Wiggen den eviga sömnen. Saknaden är stor men ändå finns ett lugn över mig då jag vet att han har det bra där han nu befinner sig och förhoppningsvis får han ro i sin kropp och sin hjärna.

Wiggen var en otroligt aktiv, glad och arbetsvillig hund. Men någonstans gick det fel, eller så var det bara så han var – min Wiggen. Han blev manisk på allt det han gjorde, hade han inget att göra försökte han på alla sätt att hitta på egna aktiviteter. Han hade också många ”hjärnspöken” som lurade. Sociala beteendet blev inte bättre, mycket ambivalent och de få människor som han tog in till sitt hjärta dessa behöll han och med dem kunde han känna sig trygg. Men allt som oftast tyckte han det var bättre att hota än att möta människor. Hans motto var ”Agera först, tänk sedan”. Wiggen var ändå en mycket klok hund, en rolig, sprallig och en väldigt omtänksam herre när han var med mig. Men ack så mycket oro han hade i kroppen, stressade när han lämnades ensam så att han gjorde illa sig själv. Jag har verkligen blött o stött denna fråga – Hade jag kunnat tränat/agerat/behandlat honom annorlunda så att utgången inte hade behövt bli denna men jag tycker att jag har (utifrån mina och andras erfarenheter, människor som hjälpt mig) gjort vad som står i min makt. Jag hör ännu svansdunken eka mellan väggarna, han var ju min skugga. Där jag var fanns Wiggen. Det är som jag inte riktigt har förstått att Wiggen är borta, det känns som han är bortrest och snart kommer tillbaka. Wiggepigge blev inte ens 4 år men hade sån oreda i huvudet. Ingen som buffar, knuffar och bökar sig fram under täcket (paus – tårarna rinner och Kalle, den vita älghunden försöker trösta mig så det är svårt att skriva).

Kalle är raka motpolen till Wiggen. Kalle är lugn, saktmodig – gör inget förhastat. Ålar sig fram genom livet och det bästa han vet är att 1: Bli kliad (på ett speciellt sätt) 2: Ligga i soffan alt sängen och sova bort dagen. 3: Titta ut genom vardagsrumsfönstret. När det inte är älgjakt – då är det skogen som gäller.

Kalle och Wiggen var som ler och långhalm. Kan inte leva med varandra, kan inte leva utan varandra. Kalle var loj de första dagarna, väntade att Wiggen skulle ”poppa upp” någonstans och leva rövare – men han kom aldrig..

Ena sekunden låg dessa två herrar rygg mot rygg och njöt av dagen för att i nästa sekund bita hål på varandra. Sista veckan innan Wiggen fick somna in kunde de inte se varandra utan att ryka ihop. Jag och Jonny fick pussla så att den ena fick vara inne medan den andra var i tvättstugan och vice versa, dagarna i ända.

Vila i frid Wiggepigge – hoppas du har fått ro.