Det blev minst sagt rör(l)igt! 
Mina fjärilar i magen lugnade sig när vi kom ut till skogs. Vi var två ekipage och jag/Wiggen var de som skulle gå som 2:a (såklart!).
Domaren och jag pratade först en stund och han beskrev lite om viltspåret, hur jag skulle bete mig när/om jag skulle behöva leda Wiggen vid ev tappter osv. Wiggen var villig till att starta och brydde sig inte om att domaren var där vilket kändes skönt då vi aldrig tränat med att ha med någon okänd människa.
Starten gick galant och jag kände att Wiggen fick direktkontakt med spåret, hade bra fart och jag ”bara” var därbak och följde med – det hände en del saker efter vägen (domaren ramlade, flög in i träd osv) som jag inte tänker gå in närmare på för då garvar jag ihjäl mig eller jag menar med respekt för domaren. 
Wiggen tog inte åt sig men undrade såklart vad tusan vi pysslade med 
men jag frågade bara hastigt domaren om det hade gått bra och sen ville jag fortsätta spåra med Wiggen. Han knatade på och efter första vinkeln kom det stora tappet. Viltstörning och jag var osäker på om han gått rätt eller fel – kan säga att jag var ”lost” i spåret för jag hade inte – i tanken – följt med I spåret utan jag var så koncentrerad på att ta det lungt, andas och hålla in Wiggen så han inte skulle rusa iväg ect. Hade jag tänkt efter så hade jag stoppat honom fortare då han vek av så tidigt efter vinkeln. Jag har lite svårt ibland för att se om han spårar det ”riktiga” spåret eller om han följer något annat. Men iaf – vi fortsatte in i riset (domaren stod kvar i vinkeln förstod jag i efterhand) och tillslut efter en ganska lång stund bad jag om att få gå tillbaka till spåret. Då hade jag ett bra tag gått och tänkt på hur sjutton det var jag skulle säga för att få gå tillbaka till spåret. Domaren ropade lite snällt – Hur var det nu du skulle säga? Vi gick tillbaka fast jag hade ingen aning om vart vi hade spåret. Wiggen tog upp ett annat spår åt ett annat håll – han var också ”lost”. Vi höll på ett bra tag där också för jag blev så osäker och sa att jag ville avbryta. Jag menade förstås att avbryta spårande på det stället och gå tillbaka men hela spåret blev avbrytet. Jaja, vi hade ändå gått över tiden, 37 min men Wiggen han är på G. Han vill bara hitta spåret och fortsätta spårandet så vi går fram och tillbaka tills han tar upp det igen och kör alla vinklar och sträckor prickfritt till slutet. 
Wiggen skulle aldrig ge sig i ett spår utan jag skulle (om det av någon anledning skulle vara tvunget) få lyfta honom ifrån skogen.
37 min! Det kändes som vi var ute i minst 1 timma 
Domaren gav mig lite råd och tips om hur jag skulle kunna göra med vatten – Wiggen tar inte emot vatten när vi är ute och spårar och har i största alllmähet svårt att dricka om han inte är hemma alt inomhus. Så jag fick lite tips som man kan göra med sprayflaskan. Han såg direkt när Wiggen tog det andra viltspåret om jag bara tänker efter så vet jag vilka tecken jag ska se på för att veta när han gör fel.
Så fort han lyfter huvudet och avviker så ska jag ta tillbaka honom i spåret och sätta ned honom så han får tillbaka fokus och koncentration på spåret. Vi båda två hinner stressa ner och tänka efter, man får pausa i spåret.
När vi kom hem käkade vi räkmackor och Wiggen fick en egen tallrik med räkor 
Nu ska jag försöka hinna med ett till anlagsprov i Juli – vi ska ju iväg på semester i Juli men hoppas vi hinner med och att jag hittar någon klubb som anordnar vilstpår för ”icke medlemmar”. Annars får vi ta det i Augusti igen för samma klubb.
För att verka avspänd och helt tillfreds kan man gnola tiddeli-pom några gånger på ett vad-ska-vi-göra-nu-då-sätt.
Källa: Nalle Puh
