Ikväll drog jag och Wiggen ner till klubben för att träna platsliggning, ställande och tandvisning.
Kallt, småblött och blåsigt men inget regn som tur var 
Platsliggningen gick bra, han vill till att vicka över med rumpan men betydligt mindre gånger ikväll än förra gången vi tränade platsliggning (med hundar). Jag kunde tillslut även kasta iväg belöningsbollen och han låg kvar så det ser jag som mycket positivt. Ställandet kan jag vila med ett tag framöver och plocka fram läggandet. Fotpos körde vi också lite grann, det går inte att komma ifrån samt fotgåendet så det är bara gilla läget! 
Haffade en instruktör, en tjej som tävlade samma dag som S tävlade med Wiggen så innan jag hade fått fram man vad jag ville ha hjälp med så hade hon redan kläckt fram detta med tandvisningen Haha! Vad arg jag blir på mig själv ibland när jag blir sådär len och tafatt!! :S
Nåväl – hon visste om våra “problematik” så vi körde tävlingsmässigt. Utgångspos, hälsa på varandra, fråga vad hunden heter och tandvisningen. Såklart att Wiggen morrade, vore inte likt honom (som det sett ut nu ett tag) men hon backade inte utan fortsatte lugnt att kolla färdigt. Instinktivt höll jag honom kort, inte stressat men bestämt sa ifrån att – Nej, nu räcker det! Tjejen gjorde klart tandvisningen och vi fortsatte prata som inget hänt och hon gick tillbaka till sin träningsgrupp för att sedan återkomma efter en stund.
Träningsgruppen var nog föresten tävlingslydnadsgruppen som även jag anmält mig till men som jag inte kom med i *grrrrr*
Jag skulle återuppta träningen med Wiggen men märkte direkt att något inte stämde. Han tappade inte svansen men han blev konstig i sin kroppshållning och han såg besvärad ut. Jag tänkte att vad har nu flugit i hans skalle, vi har nyss tränat så glatt varför ser han ut som jag har varit dum mot honom..?
aah – kom sedan på att han måste ha blivit berörd av tandvisningen, såklart!
Han var inte i direkt träningsläge efter det om jag så säger så han fick kommandot “lägg dig ner” = lägg dig ner och vila.
Tjejen kom tillbaka och han sniffade av henne ordentligt och hon blev väldigt uttittad av Wiggen innan vi gjorde om samma procedur. Han morrade men jag fick backup av tjejen för hon tyckte jag hanterade situationen väldigt bra och att det är så jag ska arbeta med honom. Inga hårda ord, inga fysiska korrigeringar ect (vilket jag har insett) utan lungt och stilla men bestämt säga åt honom att det är bara acceptera, det är inget farligt! Fast man känner i maggropen hur man ska (bör) agera och man känner i maggropen orsaken till hans beteende så misstror man ändå sig själv. Fick lite råd och tips innan hon drog iväg till sin grupp igen och jag hade tänkt att gå av plan med en gång med tanke på hur han agerade efter första tandvisningen. Men något fick mig att behärska mig och ändå stanna kvar på plan för att kolla om han fortfarande var lika berör – men icke sa nicke! Samma gammla Wiggen – full fart och fläkt och han såg riktigt lättad ut. Han fixade tandvisningen utan att gå sönder och samman, vilken bedrigt!! (hans egna tankar) Hahaha för det såg verkligen ut som så – vilken lycklig hund!
Nu ska jag sussa kudden!
Så länge man inte ger upp, har man inte förlorat.
Källa: Okänd
Harriet sade ,
juni 11, 2008 @ 9:30
Bra kämpat med gaddarna. Enligt domaren som dömde i Lessebo så kan man inte neka tandvisningen men även om hunden morrar eller nafsar så får man tävla. Däremot riskerar man att hamna i SKK´s register på aggressiva/otillgängliga hundar.
Jag ska forsätta med lydnadsträningen för annars så blir hon odräglig och tar för sig alldeles för mycket. Jag ska börja med grundfärdigheterna och börja lite från början. Jag har mest pillat i de momenten vi har haft problem med och inte gått ner på djupet. Men hon är ju fem år och känner hon inte den glädjen på planen nu så är det klart bättre att hon får spåra för DET gillar hon.
Man får vara egoist till en viss gräns.
villgott sade ,
juni 11, 2008 @ 11:30
Jobbigt när han tar så illa vid sig av tandvisningen. Har du testat med att de som kikar på tänderna också ger godis? Det kanske skulle kunna hjälpa till att förändra känslan i situationen?
Katrin & Wiggen sade ,
juni 11, 2008 @ 1:43
Jo man kan neka tandvisning men man får inte tävla mer den dagen =)
Det var så Sofia gjorde då hon inte visst hur långt Wiggen tänkte gå med morrningen. Biter hunden eller gör utfall (?) då blir man nog avstängd på livstid, eller? Och hunden får morra men det blir neddrag.
De ger honom godis men han blev nog mest omtumlad då inte morrningen bet på tjejen
För efter sista tandvisningen tränade vi på som vanligt.
Erika sade ,
juni 11, 2008 @ 9:32
Vilken superbra träning ni gjorde med tandvisningen (IMPAD!). Duktig liten W om du frågar mig! Vi har alla våra svagare punkter. Och våra bättre! Det skulle till exempel vara kul att se honom spåra. Jag tror att han är toppen. Jag fnissade gott åt erat försök med “säcken” (ett rysligt agilityhinder förresten).
Ridterapin är nästan ett mirakel (om man får vara lite patetisk). Markus har en väldigt svår form av epilepsi vilken har gjort honom förståndshandikappad (han föddes frisk). Det har varit en lång och sorglig resa, som dock har innehållit en massa glädje också (han är en riktig glädjespridare, denna fantastiska lilla människa). När habiliteringen erbjöd att få prova ridterapi så var vi inte sena att hänga på. Hans “fröken” är sjukgymnast och hippoterapeut och fullkomligt underbar. Han har ridit kanske 15 gånger nu och har gjort kolossala framsteg + att han bara ällllskar det. Förutom att hans balans och hållning har förbättrats i racertempo så trooor vi att terapin har gjort honom mer kommunikativ. Fast det hade ju “räckt” bara med att han tycker att det är så fantastiskt härligt. Och vilka hästar sen!