Ikväll drog jag och Wiggen ner till klubben för att träna platsliggning, ställande och tandvisning.
Kallt, småblött och blåsigt men inget regn som tur var 
Platsliggningen gick bra, han vill till att vicka över med rumpan men betydligt mindre gånger ikväll än förra gången vi tränade platsliggning (med hundar). Jag kunde tillslut även kasta iväg belöningsbollen och han låg kvar så det ser jag som mycket positivt. Ställandet kan jag vila med ett tag framöver och plocka fram läggandet. Fotpos körde vi också lite grann, det går inte att komma ifrån samt fotgåendet så det är bara gilla läget! 
Haffade en instruktör, en tjej som tävlade samma dag som S tävlade med Wiggen så innan jag hade fått fram man vad jag ville ha hjälp med så hade hon redan kläckt fram detta med tandvisningen Haha! Vad arg jag blir på mig själv ibland när jag blir sådär len och tafatt!! :S
Nåväl – hon visste om våra ”problematik” så vi körde tävlingsmässigt. Utgångspos, hälsa på varandra, fråga vad hunden heter och tandvisningen. Såklart att Wiggen morrade, vore inte likt honom (som det sett ut nu ett tag) men hon backade inte utan fortsatte lugnt att kolla färdigt. Instinktivt höll jag honom kort, inte stressat men bestämt sa ifrån att – Nej, nu räcker det! Tjejen gjorde klart tandvisningen och vi fortsatte prata som inget hänt och hon gick tillbaka till sin träningsgrupp för att sedan återkomma efter en stund.
Träningsgruppen var nog föresten tävlingslydnadsgruppen som även jag anmält mig till men som jag inte kom med i *grrrrr*
Jag skulle återuppta träningen med Wiggen men märkte direkt att något inte stämde. Han tappade inte svansen men han blev konstig i sin kroppshållning och han såg besvärad ut. Jag tänkte att vad har nu flugit i hans skalle, vi har nyss tränat så glatt varför ser han ut som jag har varit dum mot honom..?
aah – kom sedan på att han måste ha blivit berörd av tandvisningen, såklart!
Han var inte i direkt träningsläge efter det om jag så säger så han fick kommandot ”lägg dig ner” = lägg dig ner och vila.
Tjejen kom tillbaka och han sniffade av henne ordentligt och hon blev väldigt uttittad av Wiggen innan vi gjorde om samma procedur. Han morrade men jag fick backup av tjejen för hon tyckte jag hanterade situationen väldigt bra och att det är så jag ska arbeta med honom. Inga hårda ord, inga fysiska korrigeringar ect (vilket jag har insett) utan lungt och stilla men bestämt säga åt honom att det är bara acceptera, det är inget farligt! Fast man känner i maggropen hur man ska (bör) agera och man känner i maggropen orsaken till hans beteende så misstror man ändå sig själv. Fick lite råd och tips innan hon drog iväg till sin grupp igen och jag hade tänkt att gå av plan med en gång med tanke på hur han agerade efter första tandvisningen. Men något fick mig att behärska mig och ändå stanna kvar på plan för att kolla om han fortfarande var lika berör – men icke sa nicke! Samma gammla Wiggen – full fart och fläkt och han såg riktigt lättad ut. Han fixade tandvisningen utan att gå sönder och samman, vilken bedrigt!! (hans egna tankar) Hahaha för det såg verkligen ut som så – vilken lycklig hund!
Nu ska jag sussa kudden!
Så länge man inte ger upp, har man inte förlorat.
Källa: Okänd
