Vi har nu varit 2 dagar på kursen och jag är mer förbryllad nu än innan jag började. Jag känner inte alls igen Wiggen i spåret. Han s´ar, ställer sig och glor ut i skogen, tvär hoppar och tvär drar framåt, tittar på andra deltagare and so on. Helt olik den hund jag känner i spåret, den hund som klarar svårare/krångligare och längre spår. 800 m spårar han utan problem och i all terräng och i olika väderlekar. Han är så fruktansvärt motiverad och älskar verkligen att spåra så jag är helt ställd..
Vadan detta?
1. tror han får sitta och egga upp sig alldeles för länge. Han är van våra rutiner när vi är ute och spårar, nu får han sitta och vänta till sist (det har bara blivit så). När han kommer till spåret är han ÖVERladdad och det slår ut hans celler i hjärnan.
2. otränad på så färska spår. Våra spår ligger minst 4 timmar och max 8 timmar.
3. otränad på blod. Matte är lat när vi spårar så vi använder bara skanken.
4. publiken kan ha en inverkan men inte att de ska störa så här mycket – därför tror jag att det handlar om punkt nr 1,2,3,5.
5. vet vad som komma skall, för lätt basic spår, för het på klöven, ”vet” var den är.
Så – hur kommer man tillrätta med detta?
Har ikväll varit och lagt två korta spår, ett med en vinkel och ett med två vinklar och över en väg.
Ingen liggtid, blod och skank. Wiggen vill ut med en gång, vi går fram till uppsparket, låter honom sätta sig och tagganer, visar med hela handen och säger s-p-å-r-a, snabb nosning på uppsparket också iväg. Jag dämpar farten, han blir irriterad för han vill framåt, börjar s´a, hoppa dra framåt i spåret, jag håller emot och får honom ner med näsan i spåret, försöker hålla honom så och så fort han blir irriterad och börjar s´a stannar jag – näsan upp = stop. Näsan ner = framåt.
Andra spåret kändes det som att han sakta av något, men ändå så gör han sina kängruhopp när han inte kommer sig framåt (p.g.a att jag stannar när han har näsan upp), börjar att s´a och se – inte omotiverad ut för jag vet att han brinner för detta men det ser ut som det slår tilt i huvudet på honom helt enkelt.
Rätt tänk eller ska jag (och hur) göra annorlunda få honom sakta ner? =)
Här är våra deltagare iaf. Har ingen bild på Wiggen dessvärre haha.
Denna dag var alla väder makters dag för det regnade, haglade, blåste och var sol.
Alla jyckar är så duktiga, en del behöver lite mer tid på sig men alla fixar spårningen. Även alla mattar (och en husse) sköter sig bra 
På Torsdag blir det bara teori – då ska en domare komma och prata regler odyl.
Väl mött!
Ingenting är för människan så svårt att uthärda som ett liv utan uppgifter och mål.
Källa: Blaise Pascal
Erika Sa:
on maj 18, 2008 at 9:25
Kan det inte bara vara så enkelt att det beror på två-steg-framåt-och-ett-tillbaka-fenomenet när man tränar hund? När jag träffade en storpudeluppfödare häromdagen så tyckte hon att kanske vid 3-4-årsåldern börjar poletterna trilla på plats rejält för hanhundarna. Du har ju mycket mer erfarenhet än jag, men kanske hade Wiggen det bara svårt att vara lagom taggad och koncentrerad i den nya hundgruppen? Vi jobbar ju jättemycket med det Vippe och jag, att samla ihop oss (som du vet). Ibland blir jag glatt förvånad över hur mycket bättre han klarade det än vad jag hade trott och ibland är det helrörigt i kolan på grabben
. Men jag tror att det finns en himla potential hos de här vita grabbarna!
Katrin & Wiggen Sa:
on maj 18, 2008 at 9:37
Jag välkommnar alla vinklar på detta som jag ny kommer att analysera sönder om jag känner mig rätt
Jag kan tänka mig att det kan handla om att vi inte har våra vanliga spårrutiner, vi är i en (ny helt okänd) grupp, och han får väääääänta – vilket han har svårt med och att jag då försvinner emellanåt (för att se de andra ekipagen ta sina spår) gör inte saken bättre, han blir mer stressad.
Körde själv två spår ikväll och med våra vanliga rutiner men det var samma fenomen där med Wiggen. Kan hända att vi ha ett rejält bakslag just nu men det känns inte som det heller att vi går bakåt i träningen som du tänker, jag förstår vad du tänker men hos mig (min känsla) säger inte att det skulle vara på det sättet – men jag kan ju ha fel såklart
Men man ska ju spåna därifrån man lär sig så spåna på =)
Erika Sa:
on maj 19, 2008 at 1:50
Hmmm, mycket märkligt! Men så kommer jag och tänka på häromveckan när jag och V hade en privatlektion i lydnad. Plötsligt blev V jätteosäker och missade läggande under gång (och det vet jag faktiskt inte när det hände senast innan dess). Sedan tog det mig flera träningstillfällen att få honom att komma tillbaka till den gamla läggande-under-gång-formen
. Det var som om osäkerheten dröjde sig kvar. Kan det kanske vara det som hände för W att han plötligt blev osäker efter att det inte hade gått så bra på kursen (fastän han egentligen kan det jättebra)?
Katrin & Wiggen Sa:
on maj 19, 2008 at 6:25
Men gud vad jag har skrivit konstigt ser jag – vilken tur att du förstår vad jag skriver
”Men man ska ju spåna därifrån man lär sig så spåna på” det var den mest bedrövliga mening jag skrivit på länge och jag kan skriva konstigt *asg*
Ska bli inressant och se hur han beter sig vid nästa spårning för det är tänkt att vi (jag) ska ut i veckan. Ska iaf försöka att köra dessa korta/blodade spår med NOLL liggtid för att se om han kopplar på näsan bättre och kanske han då automatiskt blir mer fokuserad.