Samtalet gick inte att rädda – jag vägrar att forsätta med att låta andra försätta mig i skuldkänslor/trycka ner mig genom skosulorna och tillåter mig inte att ingå i något försvarstal! Jag vägrar att fortsätta låta andra behandla mig som liten, jag är vuxen och jag vill behandlas som en vuxen, går detta inte att accepteras så må det faktiskt vara dennes problem … !
Jag blev nästan utknuffad av min mor ikväll, handen som jag höll på dörrhandtaget puttades bort och dörren slängdes igen rakt framför mitt ansikte. Tack så jävla mycket och mamma tror att vi ska reda ut och komma varandra närmare på detta vis. Jag känner mig besviken, besviken över att hon ännu inte förstår hur mycket hon och min syster har sårat mig genom tiderna, besviken över att hon ännu inte kan acceptera mig/min familj och vårat liv, besviken över att hon inte ser mig som en vuxen människa, besviken över att hon tycker en massa saker utan att fråga mig om vad jag tycker och om vad jag anser .. så grymt jävla besviken…
Hon försöker även att försätta mig i skuldkänslor över pappas grav, hon anser att jag försummar pappa/inte bryr mig/ inte tycker om honom ect för att jag inte gör som henne och min syster dvs, ger min omsorg över graven. Jag har min pappa inom mig, i mitt hjärta och det kan ingen ta ifrån mig!
Det är syrran som är ansvarig över graven, har hon funderingar så anser jag att hon kan höra av sig till mig, hon vet var jag finns..
Jag tänker inte tränga mig på hos henne då det är hennes beslut att inte hålla någon kontakt med mig – mamma tycker att jag ska ringa till syrran och höra mig för ang graven (?) vet inte om vad men jag frågade min mamma om hon verkligen tycker att det är upp till mig/min uppgift att ringa till min syster, min egen syster som sagt upp kontakten med mig?
- Ja, svarar min mamma. Hon tycker att jag ska ringa…
Jag är så grymt jävla arg över att man som människa kan tillåta sig själv att såra någon annan som är av ens kött och blod så infernaliskt som min mamma har lyckas göra mot mig ikväll..
Jag tänker inte låta någon annan trampa ner mig i skiten igen, det har jag sagt och det står jag för – dessvärre så anser varken syrran eller mamma att de gjort mig illa – det är fel på mig – det är jag som inte kan diskutera – det är jag som är den ”lilla” och inte kan ta hand om mig själv – det är jag som ska ta hänsyn till deras behov och önskemål här i livet – det är jag som inte kan ta kritik, ja listan kan göras lång men min ork är slut!
Jag fick en sak sagt ikväll och som jag burit på under lång tid och jag hoppas att det träffade min mor allra, allra djupt. Hon frågade vad exakt det är HON har gjort som sårat mig ”så” himla mycket?
Jag sa – Du har aldrig pratat med mig om den tiden du drack!
Fast egentligen orkar jag inte med detta, orkar inte, vill inte..
Det går inte att diskutera med någon som skriker åt en tillbaka, som kommer med anklagande frågor och gillar inte svaren som man ger tillbaka…
-Vad vill du ha för svar, frågar jag? Vad ska jag svara dig, då det svar jag ger inte tillfredsställer dig?
”Andra kan bara försöka ge dig dåligt samvete, du bestämmer själv om du ska ta på dig det eller inte. Förklara att du inte kritiserar din mamma, utan bara talar om vad du tycker. Och att ni tycker olika. Sedan är det upp till henne att respektera det eller inte.
” Du är värd att älskas även när du tar hänsysn till dina egna behov”
”En vuxen person kan själv säga ifrån när hon inte vill höra mer. Och en mogen mamma accepterar det”
