Wiggen

”Det är inte din uppgift att göra mamma lycklig”

Tänk vad skönt att läsa dessa rader, eller hur? För en del av oss döttrar iaf..

”Det går aldrig att ändra på någon annan, man kan bara förändra sitt eget förhållningssätt till hur den andra beter sig” – och det är precis det jag har arbetat på när det gäller min och min mammas relation.

Kan inte direkt påstå att det har varit en djup och nära relation – vi har hållt oss ”flytande” , vi har dykt och kommit upp igen emellanåt för att under perioder förhålla sig rätt neutrala till varandra.

Tänker inte alls gå in mer djupare än så just nu, idag, men så här i stora drag så lever min mamma ensam. Hon har inga direkta intressen och inte så många vänner. Hon har hundarna som hon ”aktiverar” och går sina promenader tillsammans med men det är väl allt som ryms i hennes ”intresselåda”.

Jag har familj, bägge arbetar, ena pluggar högskola, vi har en son och en hund och både jag och min man har våra intressen. Han jaga/fiska, jag har hunden..

Min mor är en sk ”kontorsmorsa” har jag kommit fram till Konstigt ord tycker ni kanske men hon besöker oss under kontorstid och allra helst under lunchen och i samband med att hon har ärenden dit hon ska åka TILL – inte som hon kommer IFRÅN, allt för att kunna vara så lite länge som möjligt?! Mina spekulationer! Det känns så iaf och jag har inte hittat någon annan förklaring..

Vi har diskuterat, vi har haft önskemål om att hon skulle kunna komma någon kväll och någon helg för att dels a) berika barnbarnets kvällar, och dels för att jag (dotter) och mor ska kunna umgås utan min son, hennes barnbarn. För hur det än är så tappar man lite grann av samvaron då sonen ofta pockar på mormors uppmärksamhet – av någon orsak..? För det känner jag och märker att han blir etter värre när mormor kommer och mormor har inte (?) tid med honom utan vill prata med mig.

I denna disktion ”flög” mamma i taket och sa å det bestämdaste ifrån att ”vi” / jag och min man – skulle inte komma och kräva en massa saker av henne, hon har minsann ett eget liv osv osv.
Absolut och det respekterar vi och vi accepterar att min mor inte är någon barnbarnsälskare, det är ju knappt hon kan ge sina egna ”barn” kärlek. Trots att vi är vuxna (jag och min syster) så vill man ju känna sig älskad och man vill känna närhet och man vill känna sig som en familj – en hel sådan! Nu pratar ju inte syrran med mig av någon anledning som jag ännu inte har kommit på – det har nu gått två år sedan vi pratades vid senast. Hon har även stängt ute mig ifrån hennes barn och med det så stänger hon ju ute min son ifrån hanses kusiner. Rörigt värre

Jag har alltid varit ”den” lilla systern – jag har aldrig vågat svarat upp emot varken mamma eller min syster. Jag har gjort som de har velat trots att jag kanske har velat något annat, jag har alltid tilltalast som den ”lilla” och stora syster har fått ta hand om mig hela vår uppväxt. Tillsammans med vår mormor och morfar.

Min syster har gjort mig mycket illa många gånger, hur tänker jag inte gå in på, men jag har alltid ringt och förlåtit henne. Jag har alltid stått tillbaka för att jag inte har tordas annat och för att jag inte vill ha något bråk. Vi är 3 st kvar i vår familj och de vill jag försöka värna om..

Hur som..

Min mamma ringde igår och skällde ut mig efter noter, hon skrek i telefonluren. Det är inte likt henne men nåväl hon måste ju har varit alldeles ifrån sig av ”ilska” eller vad det nu är som ligger bakom hennes handlande. Hon tycker att vi ska komma och hälsa på oftare, jag skulle bara veta hur dåligt hon mådde och hur ofta hon grinade sig till sömns, syrran har ringt och tycker att hon ska flytta dit syrran bor för här i stan mår hon ju inte bra, varför kan ”alla andra” familjer som jobbar heltid och har fyra(?) barn hinna hälsa på sina föräldrar osv osv osv..

Ja va säger man?

Först och främst sluta skrika, varför skriker du sådär mot mig? Fortsätter du med det så lägger jag på luren, vilket hon gjorde och jag la på, sa först att hon får ringa när hon lugnat ner sig.
En minut senare ringer hon åter, hon hade nu lugnat ner sig (i 30 sek ungefär) sen var hon tillbaka på samma decibell.
Jag vet inte hur de andra familjer gör och hur det lever sina liv, jag vet hurdant liv jag och min familj lever och periodvis så har vi det mycket då vi arbetar, har våra intressen och helgerna ”försvinner” ju då du aldrig svarar i telefonen. Man ser heller aldrig röken av dig på kvällarna. Så jag antar ju då att du inte vill träffa oss dessa tider då vi även har haft upp detta i diskution ang besökstiderna. Jag ställde mig direkt i försvar – varför? När jag bestämde mig för att sluta ”dansa” efter deras pipa, där jag bestämde mig att jag oxå har ett liv, jag har en familj och jag vill göra det JAG tycker är kul/när jag vill och hur jag vill utan att behöver göra saker och ting – därför att jag måste för mamma eller syrran har sagt så/både direkt och indirekt. Det var då jag blev det svarta fåret, det var då syrran hade alla (o)möjliga förklaringar om ? jag vet fortfarande inte om vad och det var då hon bestämde sig för att ta detta beslut om att avsäga sig kontakten. Jag var inte ens arg på henne, jag hade inte gjort något – inte som jag har kunnat räkna ut som ska ha gjort att man tar till sådana metoder som att avsäga sin syster kontakten.

Nu igår så sa min mamma nästan likadant, jag tror ju inte att hon innerst inne vill göra det utan jag tror att hon har pratat med syrran oxå har syrran ”fått med sig” – egentligen är det fel ordval för jag tror inte på ”sidor” i dessa situationer – men hon har väl fått mamma till att må bra och lyckas tala så att mamma tror att hon skulle må bättre på annan ort. Visst, flytta tycker jag då – flytta om du tror att du kommer att må bättre. Men jag tror ju inte att det är så lätt, jag tror inte på att flytta bort problemet.

När vi lagt på luren tänkte jag, vad har jag för familj? Mamma säger att vi inte är någon familj och jag är nog beredd att hålla med henne, faktiskt! Vad är det för ”lek” dom håller på med, syrran och mamma? Är jag verkligen så hemsk så att man måste gå så långt som att klippa kontakten/banden ect. Skuldkänslor, så var det – skulle man ta på sig dessa? Hade det varit förr så hade jag tagit på mig det med hull och hår! Idag kan jag dock sortera, men inte utan att man inte tänker och funderar och visst mår jag oxå dåligt när det ska gå så här långt, när dom ska dra det till sin spets och mer därtill..

”Har man uppfostrats till att sätta sina egna behov i sista hand är det lätt att få skuldkänslor om ens mamma anklagar en för att inte bry sig, blir bitter, ledsen eller martyr när man försöker sätta gränser. Då kan det hjälpa att tänka att villkor inte har med kärlek att göra, det handlar snarare om en illusion av kärlek. Och du är värd att älskas även när du tar hänsyn till dina egna behov. Andra kan bara försöka ge dig dåligt samvete, du bestämmer själv om du ska ta på dig det eller inte” 

”Fråga sig själv om man ställer upp av fri vilja eller om det är för att vara till lags. Insikten om att man har svårt att sätta gränser är en börjar till att bryta mönstren, som ofta grundas i barndomen.
Som barn är man hjälplös och i stort behov av sin mamma. Om hon utnyttjar det för sina egna maktbegär och stäler villkor för sin kärlek, att u ska vara henne till lags till exempel, kan det vara svårt även som vuxen att veta vad som är en egna behov och andras. Och det här påverkar en i alla relationer.”

Jag har kommit till den insikten att jag orkar bara vara flyktig med mamma och att jag sätter inte henne i ”första rum”, då det ofta är hon som (hinner) ringa alt komma på besök så är min ”mammakvot” uppfylld. Vet inte hur jag ska benämna detta men det är just så mycket jag orkar ta in ifrån min mor. Jag håller även på att arbeta med mig själv och boken ”ingen panik” – inte ett ord har jag hört från mamma. Inte en fråga om hur det går osv utan jag får höra att hennes grannflicka verkar må så dåligt så mamma måste snart göra något? Ok, men att din egen dotter mår skit emellanåt..?

Orkar inte skriva mer nu, ska ut och hämta in sonen.

”En vuxen person kan själv säga ifrån när hon inte vill höra mer. Och en mogen mamma accepterar det…”